Att få vara med och verkligen bestämma vad som ska genomföras i en organisation är den högsta formen av delaktighet och det sista steget i Naturvårdsverkets delaktighetsmodell. I en del organisationer säger man att beslut kan aldrig tas i grupp, det är alltid chefen som tar själva beslutet. På andra ställen har man inte alls problem med att en ledningsgrupp eller styrgrupp tillsammans fattat ett beslut. Det är till synes stor variation i svenskt arbetsliv när det gäller beslutsfattande. Men i praktiken tycker jag inte att det märks särskilt mycket. För även om det formellt är en individ – oftast chefen – som tar beslutet, så brukar det i Sverige göras efter att man på ett möte diskuterat noggrant och ihärdiga försök har gjorts för att ena gruppen kring något som alla kan stå bakom. När gruppen är så enig som möjligt, fattar ledaren beslutet i sittande möte. Dessutom är det oftast en massa småbeslut som ska tas längs vägen mot ett större beslut. Alla dessa detaljbeslut är omöjliga att delegera till en ensam chef, utan måste tas i stunden. Ett beslut kan ena och dela gruppen ganska mycket beroende på olika faktorer. Om beslutet fattas av en individ eller grupp där mötesdeltagarna har nått konsensus (samstämmighet) kring det som ska beslutas är det enkelt. Gruppen är nöjd och det är en bra grund att stå på för att verkligen genomföra det som beslutats. Det är därför vi facilitatorer alltid strävar efter att nå konsensus i grupper. Med konsensus menar vi en lösning som alla på mötet kan leva med – men måste inte älska det. En annan definition är att vi är överens om vad vi är överens om, och överens om vad vi inte är överens om, dvs vi har en samsyn på vad som eventuellt måste jobbas vidare med för att alla fullt ut ska kunna gilla läget.